Vår andra dag på semestern blev inte en alldeles vanlig dag. Vad gör man inte för kärleken?!? Fyra timmar av en solig fin dag så är jag omgiven av tre fanatiska vw entusiaster. Leverans av reservdelar. Jag borde veta vid det här laget hur det är....Men jag verkar glömma emellanåt...eller förtränga? Jag upphör aldrig att förvånas över denna otroliga lycka som vissa verkar uppleva när de får prata buss...Vår värd, en färgstark person, ny bekantskap för oss, totalt såld på dessa bussar. Hans bästa kompis var inte långt efter, och båda kunde och visste ALLT om bussar, årtal och bildelar, ja allt som har med bussliv att göra. Med stark inlevelse, och nästan prat i duett av värden och värdens vän, åt vi lunch som de frikostigt bjöd på. Mitt i detta så framstod Min man helt plötsligt som en "vanlig" man, när det gäller bussar och allt kring dem.
Men den jag beundrade mest var värdens fru! Jag kände mig ödmjukt tacksam över mitt liv och min man och att hemma på vår gård står bara tre bussar. Dessutom är den ena inte vår och den andra är pärlan som vi haft så mycket glädje och upplevelser med. Den tredje... Har jag inget att säga om, den bara står där.
Men jag lär mig att ta tillvara på det fina stunderna även i dessa situationer och jag, värdens fru och deras två mysiga barn hade en trevlig eftermiddag med lite småprat, i skuggan av en av alla bussar. En fantastisk gästfrihet och att bara sådär upplåta sin dag åt två främlingar. Härligt!
Jag beundrar henne för att hon verkade stå ut med denna enorma busspark, men jag tyckte ändå det var märkligt och kanske lite tragiskt att hon inte alls verkade vilja se nyttan och förstå det fina med campinglivet?! Hon var helt ointresserad av det. Ja vi har olika sätt att hantera och leva vår liv, men hon verkade nöjd ändå!
Dagen har vi avslutat hos en god vän utanför Norrköping med middag, härlig långpromenad, bestigit Ramunderberget (281 trappsteg) och kvällste och nu säger jag: Gonatt från vår buss!
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar